Skolan är igång igen och det känns faktiskt förvånandesvärt bra. Inte så konstigt kanske med tanke på att vi inte fått så mycket plugg än, men det kommer väl snart antar jag.

Annars då? Livet börjar sakta men säkert rulla på igen. Jag gör mer, skrattar mer och viktigast av allt -jag tänker mindre. För vet ni vad? Det ger inget att gå runt och vara ledsen hela tiden. Att ligga hemma i sängen varje dag och gråta även fast tårarna egentligen tagit slut för länge sen. Jag ger upp det nu.

Det är okej att le även fast insidan gråter, och skrattar du inte så kommer insidan aldrig heller läka och bli hel igen. Våga släpp in det goda när det onda börjar ta över, även fast det är svårt. Och när jag säger svårt, då menar jag svårt. Du måste ta itu med dig själv först, bygga upp självkänslan som inte längre finns där och börja om på nytt igen. Och det kanske du inte alltid vill. För det är svårt att släppa taget om något du skulle göra allt för. Fan vad svårt det är. Det vet jag. Men jag vet också att jag varit nere på botten flera gången, och att jag aldrig någonsin mer vill komma tillbaka dit.