Dom senaste dagarna har spenderats i världens finaste stad, ROM! Jag berättar mer om det sen någon dag, just nu har jag noll ork i kroppen. Gick visst och blev sjuk så det suger lite väl mycket just nu men aja, sånt är väl livet antar jag.

 

Och nu när vi ändå är inne på livet, visst fan är det svårt att förstå sig på det? Saker och ting vänder hur fort som helst och jag har det lite väl svårt att hänga med i svängarna med alla dessa känslor. Konstaterade idag att jag måste försöka trappa ner på kraven jag ställer på mig själv, för det här går inte. Varje misslyckande väger tyngre än varje gång det går bra och det förstör mig. Varje gång. Men jag vet liksom inte hur man gör, hur man sänker kraven på sig själv. Hur man lär sig vara stolt över sin insats när man gjort allt man kunnat, även fast resultatet kanske inte alltid blir som man vill. Hur svårt kan det vara egentligen? Alldeles för svårt, tydligen. 

Dom senaste månaderna har verkligen varit den värsta tiden i mitt liv. Att ständigt brottas med besvikelse och tårar suger så jävla hårt och det har fått mig att inse att vissa saker inte är värt det. Så många dagar jag slösat bort på ingenting bara för att jag varit så nära på att ge upp. Men nu sitter jag här med ett leende på läpparna, stolt som fan. För vet ni vad? Jag klarade av det. Från och med nu vill jag skita i vad andra tycker och tänker och köra mitt egna race. Jag vill en dag vakna upp som den gamla Mimmi igen och jag vet att jag snart är där. Inte förns idag, när jag faktiskt kan le åt ingenting, förstår jag hur illa det faktiskt har varit under en sån lång tid. Hur mycket sorg kan ta på en även fast man inte tänker på det. Hur mycket ord kan skada och hur viktigt det är att försöka tycka om sig själv. Jag är så himla glad över att jag inte gav upp allt när det var som jobbigast, för vet ni? Just nu ser jag bara det fina i livet och kan för första gången på månader stolt säga att idag, idag är jag lycklig.