Fyfan, måste ju bara berätta. Idag när jag och min bror var ut och fotade så hände nog världens hemskaste sak. När vi var påväg hem så märkte jag att min telefon var borta. Jag hade alltså tappat den. Den känslan som man får när man verkligen inte hittar den någonstans, den känslan kan nog vara den värsta som finns. Jag fick världens panik. Verkligen. Och jag vågade inte gå tillbaka till stället vi fotade på heller, för där var det tre hundar som gick lösa. Och jag är rädd för dom. Så jag ringde mamma, men hon kunde inte komma hem såklart..och jag fick därför vänta tills pappa kom hem så jag kunde gå och leta. (Sen gjorde det inte saken bättre att jag tappade den i skogen heller, jag kan säga er att det är svårt som fan att hitta en liten telefon i en jävla skog.) Inte kom jag ihåg vart jag hade gått heller. Min värld höll verkligen på att falla samman. Men men, vi gick där och letade..och tillslut, hittade pappa den. NÅGRA CM FRÅN EN FET  JÄVLA VATTENPÖL. Åh, pappa var verkligen min hjälte idag. Har nog aldrig blivit så glad som då. 

Hade min telefon försvunnit, så hade jag brytit ihop. Herregud. Jag har allt på den. Min telefon är mitt liv. Typ.

Haha, fjolliga lilla jag.